j.preston
10.01.04, 23:56
Hejsan,
(Jag har träffat på det på Internet. Det är ganska tråkig, men värd att läsa.
Njuta av den)
-----
Det är en lått dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna
ringa, ty det är söndag.
Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått
och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför
speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och
barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga
morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn
av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke
och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och
kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.
Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet
vid en röd bensinpump i den första
byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en
liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan
skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast
locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen
och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger
att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt
långt ut.
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon
blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det
är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen
står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av
glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och
den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.
Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till
vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje
byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke
och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan
alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall
förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står
kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas
och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några
bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på,
för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut
rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån
och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara
har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela
den dagen och många andra dagar.
Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan
barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är
en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök
med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett
högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser
äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor.
Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och
säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att
färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu
finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin
kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle
inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn.
Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker
att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt
med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.
Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man
dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan
hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan
detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt
barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och
börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra
handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med
stora fiskar och en bred eka med tysta åror.
Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och
en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar
en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom
sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och
grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot
vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt
kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall
glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett
dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa
socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker
den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.
Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett
barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna
med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad
människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande
under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans
fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom
att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina
nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv
tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är
livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.
-----
ha det bra
J.Preston
